Jag skulle vilja vara en konstnär. En sådan drömmande konstnär. En sådan som sitter vid ett vattendrag i Paris med basker på huvudet och målar. Skapar bilder. Vackra bilder. Av streck bildas en vy. En vy av Paris alla människor, av vattendraget, de blommande körsbärsträden och Eiffeltornet. Tänk att vara denna konstär med randiga kläder, en svart basker, en röd snusnäsduk knuten runt halsen, ett stativ, en pensel och färger.
Jag vill inte vara som alla andra, jag vill vara anorlunda. Sticka ut. Göra något stort. Jag är en hippie ända in i själen på något sätt. Jag bara vet det. Jag är min egen defention av hippie. Hippie på mitt sätt. Och jag trivs. Mycket.

Nu vill jag köpa kläder. Kläder i massor inför hösten. Stickade, långa, underbart mysiga cardigans, tre stycken två mils långa halsdukar, en mössa, vantar, ett par skor, fler ringar, halsband, armband och färglada strumpbyxor. Men med en rejält vrickad fot går inte det. Kryckorna dödar mig. Mina armar har bulor på sig, händerna har blåmärken och jag har träningsvärk i hela kroppen. Den där foten hindrar mig att göra saker jag vill göra, och vet ni? Att det stör mig. Det stör mig något så fruknansvärt.

I don't know what to do. Hela helgen kommer bli stilla. Det kommer innebära studier och musik. Inget jobbande som den skulle innehållit. Men det är försent att göra något åt allt. Det finns inget att göra. Liksom åt dig. Det bara är. Att vela igen är inget jag vill. Aldrig någonsin igen. Jag vill må bra, njuta av livet. Med och utan mina vänner och min familj.

som fåglar flyger vid klipporna, som björnarna leker bland strömmarna nedanför vattenfallet