Text från en fundersam, studerande kväll.

Jag hade visst prov imorgon. Och visst borde jag plugga, jag vet. Men om man inte har någon ork till det, måste man då? Om blicken istället vill stirra ut genom fönstret. kroppen vill luta sig tillbaka, öronen vill lyssna till Håkans stämma som spelas från högtalarna och händerna vill värma sig på thékoppen? Måste man då?

Jag tog en paus. Jag tog två. Kanske blev det till och med tre. Men det gör inget för det var ett måste
Jag tänkte på den kommande vintern, jag tänkte på dig, tänkte på mitt halsont, på hur skönt det var att sämpa smärtan med en klunk varmt thé. på hur liten jag är för världen, på skolan som tar för mycket tid, på livsfrågor. Frågor om mitt liv.

Jag tänkte på att jag nog kan ganska mycket trots allt. Att det är synd att osäkerheten och det svaga självförtdoendet är spärrar för allt mitt vetande.
Tänkte på hur ont det gjorde. Hur ont det gör att tänka.

Tänkte på att jag vill utforska världen men utan att veta hur. Att jag vill åka till alla världens hörn men utan vetskapen om att veta när.

Jag tänkte på att jag tänker förmycket. Det sa någon till mig. Jag säger det till mig själv varje dag.
Jag är inte skyldig någon något sägs det nu i mitt rum. Låten peppar mig.

Studierna ropar och jag har nått en A4. Théet är snart uppdrucket. Tankarna fortsätter vandra, men jag måste säga stop. Skivan har nått sitt slut och verkligenheten återvänder.

Drömmarna är ett faktum.