1 timmes vandring i skogen med min underbara häst, det var vad jag behövde. Det är tyst och jag kan tänka. Fundera över det som behöver funderas kring. Kanske lyckades jag till och med få svar under min promenad. Jag tror det, det känns så.
När jag gick där i skogen med min prins bredvid mig så gick det upp för mig, så som det gjort många gånger, att jag verkligen älskar denna vackra varelse. Denna fina häst. Vi gick runt i skogen. Komunicerade med varandra och lekte dragkamp med pinnar. Han är ju faktiskt bara 5 år så det är okej. Han blev galet glad på slutet, bockade och hoppade. Jag sa ifrån, men innerst inne kändes det okej. Helt okej. Han är faktiskt bara ett barn.
Livet går ut på att vara lycklig. Och den här helgen har jag varit det. Väldigt lycklig.