text från en halvt deppig gårdags kväll som hamnade i utkast:

en liten del av min livsgnista försvann just med ditt utalande. jag vill inte, jag försökte hålla kvar, höll krampaktigt i kanten. men ibland klarar man det inte, det blir liksom för tungt ibland. jag släppte. jag tror att jag gjorde det med meningen, för ni vet, ibland blir det liksom för mycket. för när inte ens musiken får mitt hjärta att lätta så känns det tungt. men jag ska vänta tills ikväll innan jag klipper av alla trådar.

deppig deppig text. att vara deppig hjälper aldrig. men man måste få vara det ibland, eller? jag är ju trots bara en liten människa. ynklig för världen. en av miljarder människor vars hjärta är ömtåligt.

men jag behöver nog bara lite tid för mig själv. lite tid för att tänka, fundera och filosofera. och kommer det upp något mer inlägg här på bloggen är det för jag är i behov att skriva.

kanske är jag utmattad för huvudet börjar kännas tungt och det dansar lite svarta prickar här och var.