Ljusa spjut slår ner från himlen. Så mäktiga, så farliga men så oerhört vackra. När de slår ner så nära en att man inte hinner räkna till varken en eller en halv sekund då är de nära. Farligt nära. Men det är då jag njuter. Jag älskar det. Men det är även då jag saknar dig som mest.

Sedan, efter ett tag kommer regnet. Men inga små droppar som hemma, utan stora. Nej, inte stora, gigantiska. Som stora tårar som faller ner från himlen. Tårar som för med sig kyla. Det måste vara någon där uppe som är ledsen. Någon uppe på molnen som gråter förtvivlat. Hoppas det inte är du. För det här kommer att gå bra. Det kommer ske fridfullt. Jag ska ordna det här. Jag ska vaka.

Någongång fick jag höra att åskan berode på guden Tor. Att han åker runt i sin vagn på himlavalvet dragen av två bockar, som jag inte minns namnet på, och slår med sin hammare. Så skulle tydligen mullret och blixtarna skapas. Underligt, men jag skulle gärna vilja tro på den historien. För isåfall gillar jag Tor.